Saken är den att jag verkligen hatade att de saltade i Helsingborg. Slaskigt och äckligt. Häruppe grusar man. Nu har jag kommit på varför saltning kanske inte är så dumt i slutändan, för efter frost kommer tö, vilket innebär att här ligger ungefär 2cm ren is överallt. Livsfarligt att cykla och livsfarligt att gå. Dessutom tror jag att jag dö hela tiden. Bli överkörd, ramla på cyklen, halka när jag går eller att tåget ska krocka. Vad är det som händer med mig egentligen?

Känner mig även rädd för många andra saker i ögonblicket. Tiden till exempel. Jag känner paniken över att tiden går så fort och det är så himla svårt att ta vara på varje sekund. Ibland så försöker jag verkligen stanna tiden, verkligen försöka komma ihåg just ett ögonblick men sedan när jag vill minnas just det där ögonblicket som jag kämpade så hårt för att minnas går det inte. Lukten och känslan och smaken och vad det nu kan vara kommer helt enkelt inte tillbaka och det är fruktansvärt. Det är bara bilden som jag minns och den bilden kan lika gärna vara en illusion skapad av min hjärna. Hoppas verkligen den här känslan av total maktlöshet snart går över. Om inte får jag väl komma på hur man stannar tiden. Samtidigt kan man ju fråga sig om det är det verkligen är det optimala. Vi kommer ju aldrig kunna uppleva att tiden har stannat för att vi själv stannar med tiden. Eh, ja. Flum flum.

Om man går tillbaka till verkligheten är helt underbart att vara tillbaka i Linköping. Att sitta och plugga på en lördag och söndag är faktiskt inte så illa. Och träffa folket man har saknat. Dock var det ganska skönt att vara hemma ett tag. Där är också folk jag har saknat.

Imorse kändes det som att det var vår. Solen sken och snön smälte och jag hade vårkänslor. Ja, livet är helt enkelt bra och jävligt läskigt.

(på tal om läskigt som är så fruktansvärt roligt och extremt internt)